Träningsläger på hemmaplan
OK, ni vet det där jag skrev om att leva i gränslandet mellan skid- och triathlonsäsong? Not so much längre… 
Östersund Triathlon har haft årsmöte. Av dåvarande 21 betalande medlemmar dök inte mindre än 18 upp och ville vara med och påverka föreningens utveckling. Jag bara myser åt hur bra det har blivit med klubben, vilket otroligt engagemang, vilken samlad kunskap, glädje och nyfikenhet som finns.
Löpargänget torsdag kväll. Foto: Hanna Haglund
Som första arrangemang kör vi i skrivande stund ett träningsläger på hemmaplan. Igår morse drog det igång med simning, och igår kväll samlades 10 av oss för ett härligt löppass. Prattempo med inslag av löpskolning och dessutom 4*3 min fartökningar. Imorse var det på’t igen med simning, och i helgen väntar både brickpass och distanlöpning. Det är lätt att träna i så här gott sällskap.
Efter 15,83 km
Det var ett tag sedan, men 15,83 km in i gårdagens tvåmilajogg kom den äntligen tillbaka — den älskade ”runners high”. Härlig vårkväll, mystempo och säsongens första egentliga långpass löpning. Mer än så behövdes inte.
Löpningen känns förvånansvärt bra med tanke på att jag inte sprungit på typ hela vintern. Ska försöka vara klok och inte trappa upp för hårt, för jag fattar ju att leder och annat behöver vänja sig vid den extra belastning löpningen innebär jämfört med skidåkningen. Men vilken härlig känsla att springa ”långt” utomhus igen. Våren är allt bra underbar. Den också.
Cykelpremiär
Vårvintern börjar övergå i vår, skidsäsongen får betecknas som över med undantag för några återstående dagars skate och turåkning på fjället.
Jag har bytt löpband mot utomhuslöpning och nu även tagit premiärcykelturen utomhus. Trainer is da shit alltså för jag har nog aldrig haft sådana cykelben i april tidigare. Vilket visserligen inte säger mycket, men ändå.
Nu stundar årsmöte för Östersund Triathlon, och äntligen börjar vi komma igång med gemensamma träningar, träningsläger och annat skoj. Börjar så smått inse vilket vansinne jag gett mig in på med halv-IM och IM redan i år, men utmaningar är ju roligt såatte.
Påsken: lida och njuta
Fråga mig inte hur det går med träningen, för där råder total brist på struktur när fantastisk vårvinterskidåkning blandas hej vilt med trainerträning, löpning och bassängsimning med försök till open water-övningar. Men det blir väl lite mer ordning vad det lider…
Apropå att lida så har jag tvingat mig till att inleda påsken på trainern. Först cykling, sedan fjäll, sol och sorbetsnö. Känns väl som en fin balans?
Vädret är verkligen på topp så det är bara att njuta för fullt av den jämtländska vårvintern. Kort men ojojoj så underbar.
Till topps! Och Glad påsk!
Vasalopp 2014
Alltså man är ju inte helt frisk. Med en känsla som närmast kan liknas vid skolans terminsstart efter sommarlovet satt jag med kaffekoppen i högsta hugg och väntade på att anmälan till Vasaloppet 2014 skulle öppna kl. 8 idag.
Vasaloppet har tänkt till även kring anmälningsprocessen och det gick smärtfritt att boka sig en av de 15800 platserna. Passade även på att anmäla mig till Tjejvasan när jag var igång. Så nu kan nedräkningen mot 2014 års bästa vecka börja. Målsättning och sånt får komma senare, men alltså tanken på den där medaljen får mig nästan att längta efter lite kräkfys på myrarna utanför stan. Ja ja, vi får se…
Vad är det med denna Vasaloppsmagi egentligen?
Vi ses 2014!
Säsongsskifte
Första söndagen i mars, det som numera känns som nyår, har passerat. Med tanke på min lugna framfart i spåret, pga förkylning, kändes kroppen fräsch redan ett par dagar efter Vasan. Däremot var jag lite orolig för att jag dragit ned skiten i lungorna, så jag valde att träna lugnt och lätt innan jag hade koll på läget. Nu finns inget spår av sjukdom och jag kör på för fullt igen. Och skidorna har i stor utsträckning bytts ut mot trainern, löparskorna och simbassängen.
Den nya klubben, Östersund Triathlon, har också tagit fart på riktigt. Vi är numera anslutna till Svenska Triathlonförbundet och därmed en klubb det är möjligt att representera vid tävlingar. Byråkratin har också tuggat på och idag hade vi glädjen att informera om att vi nu är redo att ta in medlemmar. Jag flyter runt på moln av härlig energi, drivkraft, kompetens och positiv anda. Hej triathlonsäsong, nu kör vi!!
Mind over matter?
Ann-Mari skrev en väldigt klok kommentar inför min förkylda Vasaloppsstart som jag vill lyfta till ett eget inlägg. Så här skrev hon:
”Ingen vill ju vara den som sänker Vasaloppsstämningen… Och jag har aldrig träffat dig och jag vet inte hur pass förkyld du är (förutom att du till och med låter snuvig i text…). Och jag hoppas verkligen att det går bra, men jag förstår mannen i mässtältet. Du verkar vara en riktig tävlingsmänniska och frågan är om du KAN ta det lugnt när starten går imorgon? Jag hoppas verkligen att du lovar dig själv att lyssna på kroppen och kom ihåg att du inte behöver visa någonting. Det var ju en fantastisk prestation förra veckan! jag har själv kört ett lopp i vinter då jag var förkyld och det var dumt. Det var en dryg månad sen och jag kan fortfarande inte träna på som jag vill. Risken är stor att en sådan urladdning som Vasaloppet kommer att dra ut sjukdomsförloppet riktigt länge och det är inget vidare om man tränar inför en Ironman… Då är en av de viktigaste ingredienserna för att lyckas, just att hålla sig frisk så att man kan träna på bra och kontinuerligt. Heja, heja oavsett hur du gör imorgon!”
Jag tror vi är många som känner igen oss. Man vill så gärna köra det där loppet att kroppens signaler trycks undan så mycket det bara är möjligt. Antingen kommer man undan med det, eller går det illa och sjukdomsförloppet förlängs, precis som Ann-Mari skriver och har erfarenhet av.
Borde jag kört Vasaloppet i mitt tillstånd? Såklart inte!
Gick det vägen den här gången? Ja, som tur är!
Hade jag kontroll på läget och utgången? Nej, det kan jag inte påstå.
Var jag korkad som startade, och fullföljde? Tveklöst!
Hade jag gjort om samma sak? Sannolikt…
En värmande hälsning!
Tack finaste Susanne för den värmande hälsningen i spåret! Den satt precis där den skulle och gav massor av ny energi!
Dagen efter
Jag har inte dött, bara tillbringat väldigt lång tid i spåret.
Vasaloppet 2013, vad säger man? Sista-minuten-beslut att köra, följt av förkylning och tvekan fram till lördagen. När jag vaknade igår kändes det ändå som att förkylningen var borta, och att det skulle gå att köra. Sjukt tjockt nästan hela vägen till Smågan, men när det började flyta på kände jag direkt att kroppen inte var med. Ingen vidare kraft att trycka på med och så snart jag blev andfådd kom hostan och jag började låta som en döende storrökare. Dock funkade det riktigt skapligt att köra lugnt, så jag tänkte göra det ett tag och sedan kliva av. När jag smakade på det kändes det inte alls bra att bryta, plötsligt blev målgången viktig efter allt som varit. Man får ju idéer för sig alltså…
Så jag körde på, lugnt och fint där i spåret. Hade väl tagit fel på sirapen och paraffinet också för mina skidor sög nåt enormt. Kan inte minnas att jag haft så dåligt glid någon gång faktiskt. Så det var verkligen rätt dag att inte ha en kropp i toppform, hade ju varit trist att jaga tider med de förutsättningarna.
Med facit i hand var det tur att jag inte visste vad som väntade, för då hade nog målgången känts mindre viktig. Alltså, jag vet inte om det brukar vara så jävligt där bak, men redan vid Risberg var spåren sjukt dåliga, och efter Evertsberg tror jag inte jag såg till några nånstans. Det var lite som att åka i en puckelpist. Mycket intressant.
Men solen sken och jag kunde njuta av att glida runt och vara med. Tiden minns jag knappt, 8:10 nånting, men känslan av att gå i mål även på Vasan i år var stark. Gömde mig mot staketet och hulkgrät en stund. Det betydde visst mer än jag anade att kunna köra i år.
Med det är det dags att skifta fokus från skidåkning till triathlon. Och börja drömma om nästa skidsäsong. Då ska det gå betydligt snabbare i spåret igen!
Du ska väl inte åka!?
Då var nummerlappen hämtad, fästet lagt (hej bakhalt), jättetallriken pasta uppäten och det återstår inte mycket innan jag kan komma i säng. Låter uppenbarligen sämre än jag känner mig, med tanke på dagens kommentar av en herre i mässtältet: ”du ska väl inte köra med den förkylningen!?”. Var ju det man ville höra liksom… Men vi får se, antingen känns det ok att anstränga kroppen imorgon, eller gör det det inte. Är det inte bra kliver jag av, men provar jag inte får jag inte veta. Så nu kör vi. God natt kompisar!
Välkommen till en träningsnörds klotterplank om livet på skidor, i löparskor, på gymmet, i bassängen, på cykel eller vad än som får endorfinerna att rusa. 2011 lärde jag mig åka längdskidor, köpte en räser och genomförde min första klassiker. Jag förälskade mig i längdåkningen och återfann löpglädjen. 2012 körde jag in som 318:e dam i Vasaloppet på tiden 6.49. Inför 2013 tränar jag för en vinter med Tjejvasan och Vasaloppet, och för en sommar med Kalmar Ironman som höjdpunkt och huvudmål. Välkommen att hänga med på resan! 
