Svensk kvinna och cyklist. Jag skulle bara våga annat än lena ben.

Juninumret av Kadens blev en positiv överraskning. Där diskuteras förekomsten av rakade ben på ett sätt som når pudelns kärna. Det är en dörröppnare till frågan om grupptryck, gemenskap och identitetsbildning inom idrotten.

Kort sammanfattning av en mycket läsvärd argumentation över ett uppslag i tidningen: Å ena sidan ger en av redaktörerna för Kadens, Mattias Björklund, sina argument till varför han vägrar raka benen trots att han är en hängiven cyklist. Å andra sidan skriver konditionsfenomenet Erik Wickström om varför rakade cykelben för honom är en självklarhet. Både Mattias och Erik har självdistans nog att våga vara utlämnande och ärliga, det är anledningen till det lyckade resultatet. Mattias beskriver hur han ser sig som en öppen och modern man, men trots det inte kan förmå sig att stå med benet på badkarskanten och en rakhyvel i handen. Erik beskriver hur han inser att de skäl till att raka benen han använder sig av är rationalisering av ett beslut taget på känslomässiga grunder.

Jag är ett fan av Erik Wickström. Jag läser hans blogg, inte enbart för att jag med intresse följer hans träning, utan också för att han ofta skriver både insiktsfullt och fyndigt. Och det är till stor del Eriks självdistans och ärlighet som gör argumentationen så intressant. Det är den som gör att man landar mer i frågan om grupptryck, gemenskap och identifieringsbehov än i de vanligt förekommande oväsentligheterna. För ärligt talat, vem går egentligen på att torka snabbare efter dusch, få lägre luftmotstånd och underlätta vid massage skulle vara frågor av dignitet för cyklisten på motionsnivå? När Erik skriver om hur det handlar om att vara en i gänget; att rakade ben, korta vita strumpor och matchande cykelkläder ger en känsla av identitet, en känsla av att tillhöra gruppen cyklister. Och när Mattias skriver om hur hans chefredaktör talar om för honom att rakade ben ”handlar om respekt för sporten”. Då öppnas dörren för en diskussion om något helt annat än rakade vs. håriga ben. Nämligen den om gemenskap och grupptryck inom idrotten.

Idrottare med många ansikten och identitetskänslan i skidåkningen.

Vi gör det alla hela livet igenom. Identifierar oss med en mängd ting. Länder, städer, yrkesgrupper, idrotter, musik, religion. Listan kan göras lång. Utöver den grund vi förhoppningsvis går tillbaka till emellanåt, den avskalade kärna som utgör vår person, bygger vi på med etiketter och yttre attribut. Det ger en känsla av identitet och tillhörighet, och skapar en bild för omgivningen av vem vi är. Inom idrotten kan vi se att varje gren har skapat sin egen kultur. Det handlar om en stil som gör den sporten unik, som skapar en ram av gemenskap och identitetskänsla för utövarna. Det gäller oavsett gren. Löpning, skidåkning, cykling, skytte, fotboll – alla har de sina normer. När utövaren identifierar sig med ”sin” idrott ligger det också nära till hands att vilja visa upp det. Det är fundamentalt hos människan att anta en stil och förse sig med yttre attribut som visar tillhörighet. Det finns mycket positivt i den gemenskap som därigenom bildas. Alla som någonsin varit del av en träningsgrupp vet precis vilken känsla jag pratar om.

En i gänget. Eller utanför? Bild från stock.xchng

Frågan jag ställer mig är om denna normbildning har gått för långt på sina håll. Har grupptrycket blivit så stort och gemenskapen så tight att acceptansen för mångfald upphört? Har det växt fram en kultur där de som inte har önskan eller medlen att förse sig med rätt yttre attribut faktiskt hamnar utanför gänget enbart därför? Det här är naturligtvis en fråga det finns lika många svar på som det finns grupper. Men det finns ett bra ställe att börja på. Och det är med sig själv och med sitt närmaste gäng.
Är det dags att ta sig en funderare på hur vi själva skulle vilja bli bemötta den dagen vi försöker bli en del av ett (tränings-)gäng? Ställa oss frågan om vi själva behandlar andra i enlighet med detta? Fundera kring vad som är viktigt och inte när det kommer till gemenskaper? Bestämma oss för hur stor roll vi ger yttre attribut när det gäller grupptillhörighet? När är det egentligen dags att sända ut signaler till den nyblivna cyklisten att det inte är OK att köra med rosa knästrumpor om man vill bli en i gänget? Första rundan? Femte? Eller kanske rentav aldrig någonsin?

Många som nördar ner sig i en idrott anammar till stor del eller fullt ut dess stil och kultur. Men det är en milsvid skillnad att välja detta efter tycke, smak och förmåga – och att känna sig tvingad till det för att bli accepterad som en i gänget. Erik skriver att Mattias, med sina orakade ben, bara är välkommen på dispens. Jag fattar att Erik gör detta i en skämtsam och hjärtlig ton, men går man ut bland cyklister i landet ligger det på sina håll allvar bakom det Erik skriver. Kadens chefredaktör slår fast att rakade ben handlar om ”respekt för sporten”. Vänta nu lite. Respekt för sporten!? Vad består sporten av, om inte dess utövare? Hur vore det om vi började i den änden istället – med att respektera varandra som utövare?

Citatet nedan sitter på mitt kylskåp. Det råkar handla om löpning, men fångar en fantastisk attityd till idrott som går att tillämpa oavsett gren. Kanske är det dags för en mer accepterande attityd till mångfald och därmed göra benbehåring, strumpfärg och klädval till icke-frågor?

“If you run, you are a runner. It doesn’t matter how fast or how far. It doesn’t matter if today is your first day or if you’ve been running for twenty years. There is no test to pass, no license to earn, no membership card to get. You just run.” – John Bingham